I undersökningen analyseras 11 inföddliknande S2-talares uttal av finska. Sex av talarna har finlandssvenska som S1, fem av talarna har sverigesvenska, tyska, franska, ryska resp. spanska som S1. Talarnas uttal undersöktes dels genom ett test med finskspråkiga lyssnare (n=93), dels genom att S2- talarnas uttal jämfördes akustiskt med uttalet hos talare med finska som S1. Vidare jämfördes de finlandssvenska talarnas uttal av finska och svenska. Resultaten visar att finlandssvenska talare skiljer sig som grupp från infödda finskspråkiga talare och från talare med ett annat S1 än finlandssvenska. De flesta finlandssvenskar bröt mycket svagt. Stavelselängderna och intonationen i långa ord orsakade mest problem för S2-talarna. Generellt hade lyssnarna svårt att identifiera talarnas förstaspråk, t.ex. finlandssvenska talare föreslogs oftast ha estniska som S1. Det fanns ett tydligt samband mellan startåldern för inlärningen av finska och graden av upplevd inföddlikhet, men också användningsgraden av finska och individuell inlärningsförmåga verkade vara viktiga förklaringsgrunder till skillnaderna mellan talarna.