The purpose of this study is to investigate the relationship between value creation and innovative renewal of diaconal work by focusing on current issues facing Finnish society, such as the Covid-19 pandemic and domestic violence. The research problem consists of several parts: How do diaconal workers in the Porvoo diocese perceive their work, what value does it create and how can diaconal work be developed in times of new societal challenges? Furthermore, how do experiences from the Covid-19 pandemic relate to such value creation? How can diaconal co-operation with shelters for victims of domestic violence create value for diaconal work? These two examples of diaconal value creation share some common grounds: both exist in all geographical regions, even if they are not necessarily visible. Thus, the examples are general even though they are specific in nature. Although the diaconal work is local, the challenges and opportunities concerning these examples are in part common. By using theories and tools from marketing research, the design provides potential for renewal in the study of diaconal work as well as of practical theology. In short, this assumes that value is co-created in the relationship an actor has with clients or other actors in the network. Thereby, strategy becomes an important element. The empirical study consists of data collection in part through an extensive inquiry (2019) among all diaconal workers in the Porvoo diocese, and in part through the later 22 interviews (2021) in the same diocese. The results are reported in five published articles (2022-2023). My perspective on practical theology is that it must be socially relevant and that it must contribute to a better world, a better society, and imply a concrete development towards a more humane and sustainable life. The task of practical theology is to be normative and constructive. Several of my articles show that the way church authorities relate to diaconal work not entirely corresponds to the practice that emerges in the practical diaconal work. There exists a lack of symmetry between authority and practice. In addition, this should be related to also acknowledging the role the Evangelical Lutheran Church in Finland (ELCF) has in the cultural and religious heritage. Central results in my study also show that in some cases it is extremely important that the diaconal worker is the active party in contacting a client – but in other cases it is the client himself who must make contact. Diaconia must therefore be flexible. Flexibility is needed not only from diaconal workers, but also from others in the church organization. Then, latent spaces and ways of creating value can suddenly show new potential for diaconal activities. One of these new areas to develop, I argue, is found in cooperation with shelters for victims of domestic violence. A cooperation which is severely underdeveloped in most of the Porvoo diocese. Here I see great potential for value creation for society, the individual and the church. The empirical material shows that the identity of the deaconry is somewhat unclear. This can pose several challenges regarding, for example, the well-being of diaconal workers, how ELCF is perceived in society (its image) and how attractive the church is to the diaconal client. An unclear identity also poses challenges regarding diaconia’s opportunities to develop its relationships and affects how satisfied different stakeholders, both internal and external, are. In a nutshell, the contribution of my study is that the diaconal work with shelter clients is very scarce and here is great potential for development. Such a conquest of new spaces would be in line with the church's values and strategy, but also in line with the experience of Covid-19 that diaconal workers talk about in my study. Better cooperation between diaconia and shelters would also mean better contributing to Finland's efforts to combat violence in close relationships and to Finland's goal of complying with the Istanbul Convention. Furthermore, it would also increase the credibility and image of the ELCF. However, for victims of domestic violence to know about diaconia, its work must be clearly communicated. Through sufficient marketing, ELCF can make better use of its strategy and more effectively see the possibilities of its deaconry.

Syftet med denna studie är att undersöka relationen mellan värdeskapande och förnyelse av diakoni genom att fokusera på aktuella frågor som dagens samhälle står inför såsom Covid19-pandemin och våld i nära relationer. Frågeställningen innefattar flera delar och lyder: Hur uppfattar Borgå stifts diakoniarbetare sitt arbete, vilket värde skapar det och hur kan diakonin utvecklas i tider av nya samhällsutmaningar? Vidare, hur syns detta i diakonins erfarenheter från Covid19-pandemin och mera specifikt, hur kan ett diakonalt arbete med skyddshemsoffer ses som ett exempel på en värdeskapande möjlighet för diakoniarbetet? Att undersöka värdeskapande i en kontext av covidpandemi och familjevåld bär det gemensamma att coronasmitta (under en tid) och familjevåld finns överallt även om de inte syns. Sålunda är exemplen generella trots att de är specifika till sin natur. Även om diakonin är lokal, är behoven kring dessa exempel gemensamma i grunden. Genom att använda teorier och verktyg från marknadsföringsforskning ger forskningsdesignen potential för förnyelse i studiet av diakoni såväl som i praktisk teologi. I korthet betyder detta att värde skapas tillsammans genom den relation en aktör har med kunder och andra aktörer i nätverket. På så sätt kommer strategin in som en viktig del. Den empiriska studien består av datainsamling genom en omfattande enkät (2019) bland alla diakoniarbetare i Borgå stift, och senare 22 intervjuer (2021) i samma stift. Resultaten redovisas i fem publicerade artiklar (2022-2023). Mitt perspektiv på praktisk teologi är att den ska vara samhällsrelevant och att den ska bidra till en bättre värld, ett bättre samhälle och en konkret utveckling mot ett mänskligare och mer hållbart liv. Den praktiska teologins uppgift är att vara normativ och konstruktiv. Flera av mina artiklar visar att det sätt på vilket kyrkliga myndigheter förhåller sig till diakonalt arbete inte helt motsvarar den praktik som framträder i det praktiska diakonala arbetet. Det finns en brist på symmetri mellan auktoritet och praktik. Detta bör åtgärdas genom att också erkänna den evangelisk-lutherska kyrkan i Finlands (EvL) roll i det kulturella och religiösa arvet. Centrala resultat i min studie visar också att det i vissa fall är oerhört viktigt att diakoniarbetaren är den aktiva parten i kontakten med en klient – men i andra fall är det klienten själv som måste ta kontakt. Diakonin måste därför vara flexibel. Men det behövs flexibilitet inte bara av diakoniarbetare, utan också av andra i den kyrkliga organisationen. Därmed kan latenta rum och sätt att skapa värde plötsligt visa ny potential för diakonal verksamhet. Ett av dessa nya utvecklingsområden, menar jag, finns i samarbete med skyddshemmen för offer för våld i nära relationer. Detta samarbete är kraftigt underutvecklat i större delen av Borgå stift. Här ser jag en stor potential för värdeskapande för samhället, individen och kyrkan. Det empiriska materialet visar att diakonins identitet är något oklar. Detta kan innebära flera utmaningar när det gäller till exempel diakonipersonalens välbefinnande, hur EvL uppfattas i samhället (dess image) och hur attraktiv kyrkan är för diakoniklienten. En otydlig identitet innebär också utmaningar när det gäller diakonins möjligheter att utveckla sin verksamhet och påverkar hur nöjda olika intressenter, både interna och externa, är. I ett nötskal är bidraget från min studie att diakoniarbetet med skyddshemsklienter är mycket begränsat och att det finns en stor utvecklingspotential. En sådan erövring av nya rum skulle ligga i linje med kyrkans värderingar och strategi, men också i linje med den erfarenhet som diakoniarbetare talar om, speciellt från coronapandemin, i min studie. Ett gynnsammare samarbete mellan diakonin och skyddshemmen skulle också innebära att Finland effektivare kunde bekämpa våld i nära relationer och därmed bättre följa Istanbulkonventionen. Dessutom skulle det också öka EvL:s trovärdighet och image. För att offer för våld i hemmet ska känna till diakonins verksamhet måste dock dess arbete kommuniceras tydligt. Genom tillräcklig marknadsföring kan EvL bättre utnyttja sin strategi och mer effektivt se möjligheterna med sin diakoni.