Den här avhandlingen undersöker tidrumsliga aspekter i de självbiografiska romanerna Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (2008) av Ann Heberlein och Dagar bland skuggor, träd och vatten (2016) av Kristian Lundberg. Syftet är att granska hur tid och rum gestaltas i skildringen av bipolär sjukdom och hur det påverkar berättarjagens självuppfattning. Fokus ligger på hur sjukdomen inverkar på tids- och rumsuppfattningen hos berättarjagen. Vidare undersöks hur sjukdomen påverkar berättarjagens uppfattning av omvärlden och sin plats i den. Sjukdomar betraktas generellt som avvikelser och avbrott från livet, någonting som bland annat fångas upp i Susans Sontags berömda metafor om de friskas och sjukas kungariken i essän Sjukdom som metafor (1978).

Med avstamp i Sontags essä analyseras romanerna genom Michail Bachtins begrepp om kronotoper och Gary Saul Morsons teorier om öppen och sluten tid i olika typer av så kallade tidsskuggor. Öppen tid kännetecknas av fri vilja och genuina valmöjligheter i livet, medan sluten tid innebär mer inrutade levnadsmönster och mindre handlingsfrihet. Genom att granska om och hur de två romanerna synliggör så kallade sidobådande tidsskuggor, dvs. alternativa händelsemöjligheter där tiden förgrenar sig, undersöks om tiden som skildras är öppen eller sluten. Sjukdomen analyseras som en faktor som sluter tiden och medför tidsskuggor som sluter tiden. Exempel på det är cyklonisk tidsskugga, som ofta förekommer i anknytning till psykisk sjukdom. I en cyklonisk tidsskugga konvergerar alla möjliga händelseförlopp i en katastrof. Studiens metod är närläsning.

Min analys pekar på att sjukdomen är en faktor som på olika sätt sluter tiden och rummet för berättarjagen i romanerna, trots att också sidobådanden synliggörs i båda romanerna. Även om romanerna skildrar olika sjukdomstyper- och faser framkommer en cyklonisk tid i båda sjukdomsskildringar. Det framkommer också att maniska skov till en viss grad uppfattas som ett mer öppet tidrum, medan depressioner innebär en mer sluten tid. Den slutna tiden orsakas förutom av sjukdomen också delvis av omvärldens föreställningar attityder om sjukdomen. Analysen pekar också på en fortsatt föreställning om sjukdom som avbrott i livet, där de insjuknade förpassas till ett tid och rum utanför livet.